fjordpelle

Det har verklige givit styrka att veta att så många sänder en tanke och frågar hur man mår. 

Det gör det hela lite lättare, tack.

Det är en av de andra tjejerna som säger att Pelle inte verkar må bra. Han visar koliksymptom.

'

Jag och mamma åker upp i ilfart till stallet och får veta att han bajsat, vilket vi tyckte kändes lättande, men han ville fortfarande lägga sig ner och verkade ha ont. Hans tandkött var likblekt och han andades ytligt och ansträngt. Tog in i stallet och tempade honom. 36,9 grader.

Jag ringde veterinär, som sa att det skulle komma ut någon och titta på honom, att vi skulle hålla honom i rörelse och att vi skulle förbereda en transport ifall vi skulle behöva åka till hästklinik med honom. Mamma körde iväg för att fixa transport etc och jag stannade kvar och gick med honom. Vissa stunder verkade han ganska pigg och gick på bra bredvid mig, andra stunder ville benen bara vika sig under honom och han ville rulla. Han tittade på mig och jag visste att han hade så ont. Men jag kunde inget göra mer än att tvinga honom att fortsätta gå.

'

'

Mamma kom tillbaka med transport, pappa och Sabina som hon hämtat på jobbet. Vi turades om att gå med honom och efter en liten stund anlände veterinären. Han gav honom lite smärtstillande, tog tempen, kände efter i ändtarmen efter förstoppningar, och gick även ner med en sond i magen på honom och tvingade ner lite olja och vätska för att försöka lösa upp ev proppar som han inte hade känt. Han sa att hans mage arbetade väldigt dåligt, men att vi skulle gå lite till nu när han hade fått i sig lite vätska. Hans tandkött och tunga började få tillbaka färgen.

Vi gick en stund och  sen  lyssnade veterinären på magen igen. Bättre ljud men fortfarande inte bra.

Pelle fick mer smärtstillande, och veterinären sa att vi skulle avvakta ett par timmar och se om han piggnade till. Gjorde han inte det så skulle vi åka till Skara med honom.

'

Vi väntade, men han ville liksom aldrig riktigt piggna till. Han vägrade att både äta och dricka. Vi tvingade i honom ett par morotsbitar.

Vid 5-tiden ringde jag Skara och sa att vi ville komma in. Vi lastade ponnyn och körde iväg.

'

'

Väl framme gick veterinär en på Skara hästklinik igenom honom på samma vis som veterinären som varit ute hos oss gjort. Hon kände i ändtarmen, gick in med sond, lyssnade på magljud och gav smärtstillande. Hon sa att hans mage arbetade fruktansvärt långsamt, att det kunde vara en förstoppning i lilla kolon. De satte honom på dropp och sa att de ville behålla honom under observation tills han verkade må bättre.

Jag åkte hem i vetskap om att han var i goda händer och i förhoppning om att det skulle lösa sig över natten.

'

'

Nästa morgon fick jag veta att han hade blivit sämre. Det var inte säkert han skulle klara sig. Jag höll på att gå sönder inombords, jag skrek och grät och klängde mig fast vid pappa som försökte trösta.

Min enda tanke var att jag måste vara hos honom, så jag och mamma åkte iväg. Det kändes som en evighet innan vi kom fram.

Vi fick veta att hans mage och tarmar i princip hade slutat arbeta, att han hade ont men gick på smärtstillande. Veterinären sa att chansen att det skulle gå över "av sig självt" var minimalt liten, att de skulle behöva öppna honom. Bara det att en operation skulle kosta minst 80 000kr, och därefter 3 månaders boxvila och efterbehandlingar. Det skulle inte ens vara säkert att en såpass gammal häst skulle överleva narkosen, och han kunde få återfall efteråt.

De skulle fortsätta ge honom dropp, smärtstillande och prepatat för att försöka få igång magarbetet. Men fungerade det inte innan kvällen var vi tvugna att fatta ett beslut om det skulle vara värt att riskera.

'

'

Jag var som i ett töcken. Jag satt inne hos honom och strök honom över manen, drog in hans lukt djupt i lungorna och kliade honom där jag visste att han tyckte det var extra skönt. Jag ville liksom inte fatta att det var sant. Att jag stod inför just det beslutet. Om jag skulle låta min vän leva eller inte.

Jag hade liksom trott att vi skulle få minst 3-4 år tillsammans innan jag ställdes inför detta. Så många planer och drömmar jag hade för oss. Men det jag ville minst av allt var att min bästa vän, min bror, min själsfrände, skulle lida. Jag älskade honom för mycket för det. Men hoppet om att han mirakulöst skulle bli bättre fanns ju ändå där.

'

Mamma och jag åkte iväg några timmar för att äta och låta preparaten verka. Jag fick massor av stöd från vänner och bekanta och det kändes tryggt.

När vi åkte tillbaka mot hästkliniken visste jag att jag fattat ett beslut, och på något vis visste jag att det var det rätta. Ett konstigt lugn la sig över mig, och när mamma ringde veterinären och fick höra att behandlingen inte hade hjälpt kände jag ett sting i hjärtat, men ändå ett lugn. Jag visste vad som måste ske, för hans skull.

'

Vi gick in till honom och vi fick vara där så länge vi önskade. Jag lånade en sax och gjorde en fläta i hans svans som jag sedan klippte av. Jag kramade honom så hårt att jag nästan trodde jag skulle göra honom illa, men han bara stod stilla och var helt lugn. Som att ha visste.

Jag frågade veterinären hur det skulle gå till, och hon berättade att eftersom hans blodcirkulation var så dålig skulle de bli tvugna att använda bultpistol, gav de honom bara en spruta skulle det bli långdraget och han skulle lida längre. Jag sa inte emot. De frågade om jag ville vara med vid avlivningen, men jag ville hellre bara veta när det var gjort, jag skulle inte klarat av att se honom bli bultad.

'

Jag kramade Pelles huvud och la hans haka i mina händer och lät honom luta sig mot mig. Jag la min panna mot hans och viskade att jag älskade honom och att han inte skulle vara rädd. Han tittade på mig med de där lugnande bruna ögonen och suckade djupt. Han visste, och det var okej. Just i det ögonblicket kändes det som att mitt hjärta revs sönder, men det där lugnet fanns ändå där.

'

Jag och mamma leddes till ett isolerat väntrum. Efter en kort stund kom veterinären och sa att det var över. Vi kramade henne och tackade för all hjälp, de hade gjort allt det kunnat.

Sedan började vi den långa resan hem, med en tom transport på släp.

'

Jag kommer alltid känna ett tomrum efter Pelle, han var min allra bästa vän. Min första kärlek, min läromästare som hjälpt mig genom allt, stort som smått. Hade jag kunna få ett år till, en månad, en timme. Jag hade gjort vad som helst. Men att låta honom fortsätta lida för min skull hade bara varit fruktansvärt och själviskt.

Tankarna virvlar runt. Kunde jag gjort något annorlunda? Åkt iväg tidigare? Sett det tidigare? Det är strunt samma nu. Det som är viktigt är att jag lät honom gå. Jag som så länge hoppats på att jag skulle bli den han spenderade sin sista tid hos, det slog in. Vår tid tillsammans, bara vi två, blev bara så mycket kortare än vad jag hoppats. Alla de år vi haft tillsammans, minnena finns kvar. Bilderna, videoklippen, en dag kommer jag titta på dem och le. Nu kommer bara tårar, och min bröstkorg känns som den ska sprängas.

Men jag är ändå glad att jag fick ha denna fantastiskt underbara ponny i mitt liv. Det finns inte ord att beskriva det.

'

Tack för allt du givit mig Pelle. Jag önskar att jag hade kunnat ge tillbaka tusenfalt.

Igår hade jag 34 unika besökare! Wiho :)

Skriver mer när jag kommer hem ikväll :)

1. När jag var liten trodde jag att när man flyttade så bytte man hus med den som bodde i huset man flyttade till.

2. Jag har ett födelsemärke i knävecket som jag alltid försöker gnugga bort när jag ser det för jag tror det är en smutsfläck.

3. Det jag gillar bäst hos mig själv är mina ögon.

4. Jag vill någon gång köpa en shetlandsponny eller liten B-ponny som jag kan tävla och träna körning med.

5. Jag vill någon gång åka på långsemester i Sydafrika!

Videos? Bilder? Åsiktsinlägg?

Tell me :D

En bild från första dagen när jag satte igår Pelle efter vila i september förra året. Lyckan var helt total, jag som aldrig hade trott att jag skulle få sitta på hans rygg igen :')

Så jag överväger faktiskt att låta den växa ut nu över vintern och se hur jag vill ha det. Jag menar, tröttnar jag på att vänta, eller om det visar sig att det ser helt katastrof ut är det ju bara att klippa ner den :)

Vem vet, han kanske blir jättefin? ;)

Bild från google!

Det får mig att känna att jag verkligen kan klara av detta, ger mig nytt mod när jag känner mig osäker och tvekar på min förmåga.

Kärleken jag känner till Pelle är gränslös, och jag blir så stolt av att höra alla vänliga ord och lycka till!

Tack, tack så himla mycket!

Välkomna till Brämhults ryttarsällskap!

(Hurra för mobilbilder :P)

Stallet.

Paddocken.

Stallgången i "stora stallet".

Pelles box.

Jättemysigt ställe, alldeles lagom långt från stan, lugnt och skönt och med härligt folk!

Jag trivs jättebra såhär långt :)

Besök hennes blogg: http://catrinek.blogg.se

Catrine och hennes ponny Deloitte N. Touche (Looydn)

Här kommer jag huvudsakligen att skriva om min vardag tillsammans med min foderhäst Pelle, men även annat smått och gott. Först tänkte jag att ni skulle få veta lite mer om oss.

Namn: Linnéa Karin Cecilia Köhler

Smeknamn: Nea, Köhler

Född: 5 augusti 1991

Bor i: Borås

Intressen: Hästar, ridning och foto

Övrigt: besök gärna min andra blogg; http://photobykohler.blogg.se

Namn: Pelle

Smeknamn: Älskling, Pellsk, Snutten, osv

Ras: Norsk Fjordhäst

Född: 4 april 1990

Står i stall: Brämhults ryttarsällskap (BRS)

Utbildning: LB dressyr, upp till 70cm hoppning.

Pelle och jag är långt ifrån främlingar. Vi träffades första gången på Odenslunds 4H-gård, Borås, där han gick som lektionshäst. På den tiden var han en riktigt rodeokung och inte alltid att lita på. Men jag tyckte han var ursöt och hur snäll som helst, det var lite som kärlek vid första ögonkastet. Detta var någon gång 2006. 
Under vintern 2006 började jag rida Pelle mer och mer, utöver de lektioner jag red på gården. Vi liksom klickade. Jag tyckte han var världens gulligaste!

Under 2007 tillbringade jag nästan all min lediga tid i stallet och red och pysslade om Pelle. Vi tog oss ut i skogen, vi testade på hoppning, och jag fick i samband med det även lära mig hur det känns att trilla av. Vi startade vår första tävling tillsammans, en maskeradhoppning på gården. Jag lärde mig att galoppera på nytt, tog min första galopp i skogen, skrämde joggare och bara hade kul. Jag var en väldigt rädd ryttare när jag började rida Pelle, men han har hjälpt mig otroligt mycket och hjälpt mig komma över mina rädslor. Han hade redan då en otroligt stor plats i mitt hjärta.

Under 2008 fortsatte vi att jobba tillsammans, gjorde lite av varje, busade, tränade och myste.

Under 2009 och 2010 tog gymnasiet upp mer och mer av min tid, och jag hade inte mycket tid över att rida Pelle, eftersom jag bodde på internat och bara var hemma på helger och lov. Men att få sitta på min trygga, vackra ponny var fortfarande det bästa jag visste.

I februari 2010 pensionerades Pelle och åkte iväg till en fodervärd i Töllsjö. Han kom dock tillbaka samma sommar, då han fått känningar på fång, och fick vila upp sig på 4H. I september skulle han sättas igång och jag böev tillfrågad om jag ville sköta det. Lyckan var total, som jag saknat min kära lilla ponny! September ut red jag honom i stort sett varje dag! Sedan åkte han tillbaka till Töllsjö. 
En kort tid senare ville dock fodervärden lämna tillbaka honom, då flickan som red honom blivit rädd då han ofta slängde av henne, eftersom han inte reds så ofta.

En annan tjej på gården tog då över som fodervärd, jag hade inte råd att ta honom. 
I augusti 2011 bröt dock denne kontraktet, och han skulle behöva en ny fodervärd. Jag var snabbare än blixten och den 18 september var han äntligen min!

Efter alla år så står vi till slut sida vid sida, och så ska det förbli tills det är dags för Pelle att vandra vidare mot de evigt gröna ängarna. Jag vet att vi kommer ha många härliga år tillsammans.