fjordpelle

Det har verklige givit styrka att veta att så många sänder en tanke och frågar hur man mår. 

Det gör det hela lite lättare, tack.

Det är en av de andra tjejerna som säger att Pelle inte verkar må bra. Han visar koliksymptom.

'

Jag och mamma åker upp i ilfart till stallet och får veta att han bajsat, vilket vi tyckte kändes lättande, men han ville fortfarande lägga sig ner och verkade ha ont. Hans tandkött var likblekt och han andades ytligt och ansträngt. Tog in i stallet och tempade honom. 36,9 grader.

Jag ringde veterinär, som sa att det skulle komma ut någon och titta på honom, att vi skulle hålla honom i rörelse och att vi skulle förbereda en transport ifall vi skulle behöva åka till hästklinik med honom. Mamma körde iväg för att fixa transport etc och jag stannade kvar och gick med honom. Vissa stunder verkade han ganska pigg och gick på bra bredvid mig, andra stunder ville benen bara vika sig under honom och han ville rulla. Han tittade på mig och jag visste att han hade så ont. Men jag kunde inget göra mer än att tvinga honom att fortsätta gå.

'

'

Mamma kom tillbaka med transport, pappa och Sabina som hon hämtat på jobbet. Vi turades om att gå med honom och efter en liten stund anlände veterinären. Han gav honom lite smärtstillande, tog tempen, kände efter i ändtarmen efter förstoppningar, och gick även ner med en sond i magen på honom och tvingade ner lite olja och vätska för att försöka lösa upp ev proppar som han inte hade känt. Han sa att hans mage arbetade väldigt dåligt, men att vi skulle gå lite till nu när han hade fått i sig lite vätska. Hans tandkött och tunga började få tillbaka färgen.

Vi gick en stund och  sen  lyssnade veterinären på magen igen. Bättre ljud men fortfarande inte bra.

Pelle fick mer smärtstillande, och veterinären sa att vi skulle avvakta ett par timmar och se om han piggnade till. Gjorde han inte det så skulle vi åka till Skara med honom.

'

Vi väntade, men han ville liksom aldrig riktigt piggna till. Han vägrade att både äta och dricka. Vi tvingade i honom ett par morotsbitar.

Vid 5-tiden ringde jag Skara och sa att vi ville komma in. Vi lastade ponnyn och körde iväg.

'

'

Väl framme gick veterinär en på Skara hästklinik igenom honom på samma vis som veterinären som varit ute hos oss gjort. Hon kände i ändtarmen, gick in med sond, lyssnade på magljud och gav smärtstillande. Hon sa att hans mage arbetade fruktansvärt långsamt, att det kunde vara en förstoppning i lilla kolon. De satte honom på dropp och sa att de ville behålla honom under observation tills han verkade må bättre.

Jag åkte hem i vetskap om att han var i goda händer och i förhoppning om att det skulle lösa sig över natten.

'

'

Nästa morgon fick jag veta att han hade blivit sämre. Det var inte säkert han skulle klara sig. Jag höll på att gå sönder inombords, jag skrek och grät och klängde mig fast vid pappa som försökte trösta.

Min enda tanke var att jag måste vara hos honom, så jag och mamma åkte iväg. Det kändes som en evighet innan vi kom fram.

Vi fick veta att hans mage och tarmar i princip hade slutat arbeta, att han hade ont men gick på smärtstillande. Veterinären sa att chansen att det skulle gå över "av sig självt" var minimalt liten, att de skulle behöva öppna honom. Bara det att en operation skulle kosta minst 80 000kr, och därefter 3 månaders boxvila och efterbehandlingar. Det skulle inte ens vara säkert att en såpass gammal häst skulle överleva narkosen, och han kunde få återfall efteråt.

De skulle fortsätta ge honom dropp, smärtstillande och prepatat för att försöka få igång magarbetet. Men fungerade det inte innan kvällen var vi tvugna att fatta ett beslut om det skulle vara värt att riskera.

'

'

Jag var som i ett töcken. Jag satt inne hos honom och strök honom över manen, drog in hans lukt djupt i lungorna och kliade honom där jag visste att han tyckte det var extra skönt. Jag ville liksom inte fatta att det var sant. Att jag stod inför just det beslutet. Om jag skulle låta min vän leva eller inte.

Jag hade liksom trott att vi skulle få minst 3-4 år tillsammans innan jag ställdes inför detta. Så många planer och drömmar jag hade för oss. Men det jag ville minst av allt var att min bästa vän, min bror, min själsfrände, skulle lida. Jag älskade honom för mycket för det. Men hoppet om att han mirakulöst skulle bli bättre fanns ju ändå där.

'

Mamma och jag åkte iväg några timmar för att äta och låta preparaten verka. Jag fick massor av stöd från vänner och bekanta och det kändes tryggt.

När vi åkte tillbaka mot hästkliniken visste jag att jag fattat ett beslut, och på något vis visste jag att det var det rätta. Ett konstigt lugn la sig över mig, och när mamma ringde veterinären och fick höra att behandlingen inte hade hjälpt kände jag ett sting i hjärtat, men ändå ett lugn. Jag visste vad som måste ske, för hans skull.

'

Vi gick in till honom och vi fick vara där så länge vi önskade. Jag lånade en sax och gjorde en fläta i hans svans som jag sedan klippte av. Jag kramade honom så hårt att jag nästan trodde jag skulle göra honom illa, men han bara stod stilla och var helt lugn. Som att ha visste.

Jag frågade veterinären hur det skulle gå till, och hon berättade att eftersom hans blodcirkulation var så dålig skulle de bli tvugna att använda bultpistol, gav de honom bara en spruta skulle det bli långdraget och han skulle lida längre. Jag sa inte emot. De frågade om jag ville vara med vid avlivningen, men jag ville hellre bara veta när det var gjort, jag skulle inte klarat av att se honom bli bultad.

'

Jag kramade Pelles huvud och la hans haka i mina händer och lät honom luta sig mot mig. Jag la min panna mot hans och viskade att jag älskade honom och att han inte skulle vara rädd. Han tittade på mig med de där lugnande bruna ögonen och suckade djupt. Han visste, och det var okej. Just i det ögonblicket kändes det som att mitt hjärta revs sönder, men det där lugnet fanns ändå där.

'

Jag och mamma leddes till ett isolerat väntrum. Efter en kort stund kom veterinären och sa att det var över. Vi kramade henne och tackade för all hjälp, de hade gjort allt det kunnat.

Sedan började vi den långa resan hem, med en tom transport på släp.

'

Jag kommer alltid känna ett tomrum efter Pelle, han var min allra bästa vän. Min första kärlek, min läromästare som hjälpt mig genom allt, stort som smått. Hade jag kunna få ett år till, en månad, en timme. Jag hade gjort vad som helst. Men att låta honom fortsätta lida för min skull hade bara varit fruktansvärt och själviskt.

Tankarna virvlar runt. Kunde jag gjort något annorlunda? Åkt iväg tidigare? Sett det tidigare? Det är strunt samma nu. Det som är viktigt är att jag lät honom gå. Jag som så länge hoppats på att jag skulle bli den han spenderade sin sista tid hos, det slog in. Vår tid tillsammans, bara vi två, blev bara så mycket kortare än vad jag hoppats. Alla de år vi haft tillsammans, minnena finns kvar. Bilderna, videoklippen, en dag kommer jag titta på dem och le. Nu kommer bara tårar, och min bröstkorg känns som den ska sprängas.

Men jag är ändå glad att jag fick ha denna fantastiskt underbara ponny i mitt liv. Det finns inte ord att beskriva det.

'

Tack för allt du givit mig Pelle. Jag önskar att jag hade kunnat ge tillbaka tusenfalt.

Känner att han börjar få lite mer muskler nu och orkar hålla igång lite längre än vad han gjorde innan. Det känns helt underbart!

"Ditt barn - inte du. Visst, du hade blivit enen stjärna om det inte vore för den där meniskskadan på 80-talet. Men nu är det inte dig det handlar om längre. Låt ditt barn ha sina egna drömmar, inte tvingas uppfylla dina."

'

"Var realistisk! Det är mindre bra att sälja på sitt barn en falsk verklighetsbild. Det kan leda till att barnet i slutändan ställer för höga krav på sig själv. Då är riskerna till besvikelse och därmed stopp med innebandyn större. Glöm inte att det bara föds en Wayne Gretzky varje decenium."

'

Nu handlar ju dessa stycken om innebandy - som min lillebror utövar - men oj vad jag bara såg "PONNYFÖRÄLDER" medan jag läste detta. Liknande texter borde sitta uppspikade på stora tavlor runtom på Sveriges ridklubbar!

'

Så många föräldrar som skulle behöva höra detta. Man ser på tävling efter tävling hur dessa föräldrar pushar sina barn (och deras ponnyer) till det allra yttersta och ropar och skäller och lägger på onödigt höga krav för att de vill att deras barn ska lyckas med något som dom själva aldrig uppnådde. Och det värsta är att man ser hur barnen tar efter sina föräldrars beteende, tänk när de får egna barn i framtiden?

Nej! Folk borde tänka över kraven de ställer mera. Det är ju barnen far ju illa i slutändan! I alla sporter.

Lånade en tömkörningsgjord och tömmar då jag inte har nåt eget, men nu blir det nog allt att spara så att jag kan köpa mig nåt ordentligt! Om inte annat kan jag ju önska mig det i julklapp ;)

Igår hade jag 34 unika besökare! Wiho :)

Svar:

Tack Louise, var inne och kikade på din blogg oxå, väldigt fin design!

Nej, Pelle är inte min egen, utan jag är hans fodervärd. Han ägs av Odenslunds 4H-gård i Borås, där jag även arbetar. Nej, jag har inga fler hästar, men jag rider ibland vänners hästar eller hästarna på jobbet. :)

Tack för din fråga!

Medan jag gjorde iordning honom var han supergosig! Han la huvudet i mina armar och vi bara stod och lutade mot varann hur länge som helst! Jag fäller nästan en liten lyckotår varje gång han gör så, eftersom det händer ganska sällan.

Red först ner i nybyggsområdet en sväng, och red sedan in på en parkering vid kyrkogården och gjorde lite volter, serpentiner och en modifierad form av en 8-övning. Han kändes SÅ fin! Han var så arbetsvillig och försökte verkligen göra rätt, trots sin stelhet. Mot slutet började han även jobba med ryggen och började söka sig ner i formen!! Det bästa av allt var att han var enormt känslig idag, jag behövde knappt ta i honom, han svarade direkt! Vackra, vackra ponny!

Satt av och gick sista biten hem och övade lite halter. Det gick oxå super och han försökte knappt ens utmana mig!

Jag kunde inte fått ett bättre slut på dagen! ♥